Jag arbetar inom det snabbt växande området natur- och djurassisterad terapi och lärande. Det har jag gjort i över 20 år. Min specialitet är hästassisterade insatser som stödjer återhämtning från stress och trauma. Men jag jobbar numer alltmer eko-inklusivt och kallar det jag gör för ekoterapi, eller ibland rewilding-terapi (förvildningsterapi kanske, på svenska?).
Jag kombinerar också natur- och djurassisterade insatser med bottom-up-metoder som rörelsebaserade metoder, mindfulness och ”expressive arts” (finns inget bra ord för det på svenska).
Varför arbetar jag med det här? Varför lägger jag så mycket tid på att tänka på det, utbilda om det, forska på det, skriva om det, förespråka det och utveckla program för det? Utveckla teorier och modeller för det?
Det är inte för att jag älskar djur och särskilt hästar (det gör jag), eller för att jag älskar att vara ”ute i naturen” (det gör jag också). Det är för att jag vet att det fungerar.
Och jag vet att mycket av den traditionella ”hjälpen” för människor med svåra trauman inte hjälper. Utan tvärtom ofta förvärrar den smärta och det lidande, och den förvirring som överlevare av långvariga övergrepp och försummelse, anknytnings- och utvecklingstrauman, lever med (precis som jag gjorde).
Hade det inte varit för djur och naturen, och mina egna ansträngningar att anpassa mindfulness så att det fungerade för mig, hade jag kanske inte varit här idag.
Varför fungerar ekoterapi?
En stor del av varför det fungerar är att ekoterapi erbjuder fler relationsmöjligheter som är mindre hotfulla än relationer med andra människor.
Det finns forskning som gång på gång bevisar att vilken metod som används i framgångsrika terapier inte är det som förutsäger eller leder till framgång – det är kvaliteten på (eller jag skulle hellre vilja uttrycka det som autenciteten i) den terapeutiska relationen.
Problemet för människor med allvarliga och tidiga trauman och försummelse är att de inte så lätt bygger relationer med andra människor, och de har ofta goda skäl att inte göra. Så hur skapar man då en terapeutisk relation? Hur kan man då arbeta med människors mycket verkliga behov av att lära sig att våga autentiskt relatera till andra? Hur kan man hjälpa människor att övervinna sin rädsla för relationer?
Det är här djur- och naturassisterade interventioner är ett briljant stöd. Det är inte allt de gör och bidrar till, men det är en stor del av det. Att börja våga bygga varaktiga och autentiska relationer.
Att arbeta med naturen innebär att det finns en mångfald av möjligheter till relationer och relationsbyggande. Till relationer som är mindre hotfulla än relationer med människor, och därför har en högre sannolikhet att utforskas, uppskattas och utvecklas.
Jag talar ofta om ekodynamik. Med ekodynamik menar jag att människor relaterar till och kan bygga relationer med allt från träd, blommor, vinden och bergen till vilda och tama djur, och stenar, pinnar och klippor.
Och om vi arbetar med djurassisterade interventioner finns det en möjlighet till djupt vårdande och stödjande relationer som inte nödvändigtvis är ojämlika eller påträngande och/eller rovgiriga, eller ens känslomässigt utmattande för djuren. Jag säger detta eftersom det pågår en stor debatt inom det djurassisterade området, som ifrågasätter om det är rätt att en människa ska få behöva och drar nytta av en relation med ett djur. Jag förstår denna debatt; om djuret på något sätt används som ett verktyg, då delar jag den rädslan. Jag är emot all slags objektifiering av både människor och andra djur.
Men om relationer är fria att utvecklas (eller inte) – på sina egna villkor och med egna överenskommelser parterna emellan – så tror jag att det kan vara mycket hjälpsamt, för alla inblandade. En kontrollerad och objektifierad relation skulle ofta inte tolereras av de människor jag ofta jobbar med ändå (människor som bär på svåra interpersonella trauman), eftersom de i allmänhet är mycket känsliga för objektifiering. Inte alla, men många.
Jag vet att det fungerar eftersom jag själv har upplevt det. Jag växte upp med djur omkring mig. Mina relationer med dem var inte alltid okomplicerade, men de fanns där för mig, som ingen annan gjorde. Jag lärde mig också tidigt att grunda mig i naturen, att hitta eller bygga tillfälliga hem och tillflyktsorter i naturen. Jag lärde mig att omfamnas av havsvattnet och vinden. Jag lärde mig att luta mig mot träd och ligga på marken och låta jorden (earth) stötta min rygg. Jag blev vän med ekorrar, myror, nyckelpigor, spindlar, maskar, fåglar – vilka varelser jag än mötte. Och naturligtvis med varje hund, katt och häst jag mötte.
Så när jag gick i min egen traumaterapi verkade det som att hästassisterad traumaterapi skulle vara ett bra val för mig. Och det var det, på många sätt. Jag tror inte att jag hade försökt mig på traumaterapi ens om det hade varit vanlig samtalsterapi. I min egen traumaterapi träffade jag hästar, hundar, katter, och vi var utomhus, vilket gjorde att andra, vilda djur och naturen i stort närvarande och tillgänglig för mig att bygga relationer med – relationer som senare hjälpte mig att växa inombords, liksom det hjälpte mig att växa i mina relationer med andra människor.
Och du kan hitta mina mer akademiska texter om ekoterapi här: https://lu.academia.edu/FeliciaKatarinaLundgren
Om du vill ha mer information, kontakta mig gärna; som jag sa, detta är min passion. Och jag hjälper dig gärna att navigera i detta snabbt växande fält.
Text och bild är copyrightskyddade ® Felicia Katarina Lundgren
