På det språk jag talade –
Ett eko från forna tider.
Minnesbilder som speglas, inetsade på näthinnan –
Upplevelser, djupt ingraverade i ben och muskler –
Från ett liv –
Där min utveckling hade hämmats.
Kvarlämnat fanns:
Min ohörda röst –
Min försummade natur –
Min misshandlade själ och värkande kropp –
Mitt inlåsta innersta väsen och min sinande livskraft.
Jag visste inte hur jag skulle hitta min väg –
Mitt liv.
Jag försökte ge bort mitt hjärta –
Till vem som helst som lät vänlig.
”Här! Ta det! Jag ska vara lojal och snäll!
Låt mig bara stanna…”
Och cirkeln fortsatte att sluta sig.
Tills en dag – då jag tydligt hörde –
Fågeln tala till mig.
Vinden viska:
”Vi är här…
Du är inte ensam.”
Gräset erbjöd grund.
Träden sällskap.
Blommornas dofter, hopp.
Och hästarna –
Inte de som står i stall, utan de vilda –
Erbjöd mig sina hjärtan.
Och när de höll i mitt –
Så höll jag i deras.
Med öppenhet och tillit –
Med nyfikenhet och stadighet.
Inga begränsningar – inga krav.
Bara med ett här – och här – och här –
Nu.
Med frihet för alla.
Att komma – att gå.
Att stanna – att lämna.
Att tala – att tiga.
Att röra sig – att stå stilla.
Mitt hjärta lärde sig att sjunga.
Min kropp att dansa.
Mitt sinne att vila –
Och min själ att älska.
När jag rör mig i mänsklighetens städer –
Är mitt hjärta nu vilt!
Dess sanna hem är i skogarna och på ängarna –
I bergen och dalarna –
I öknarna och på slätterna –
I floderna, sjöarna och haven.
Jag är djupt berörd av mänskligheten och vårt lidande –
Men mitt hjärta är helt.
Mitt vilda hjärta – Vet.
Lever.
Slår.
Synkront med ljuden och rörelserna –
Av ”mer än det mänskliga”.
I varje häst i stallet –
Slår hjärtat av ett vilt väsen.
I varje infångad människa –
Slår hjärtat av ett vilt väsen.
För hästen är det känt.
För människan, inte.
Tills vi, som människor, hittar våra hjärtan (igen).
Och återförvildar oss själva.
Text och bild är copyrightskyddade ® Felicia Katarina Lundgren
